Capture every moment

3 graviditetstest och 2 ultraljud, sen gick graviditeten inte att förneka längre och det var först då som glädjen verkligen smög sig på.

Jag har under många år sagt att jag inte vill vänta för länge med att skaffa barn och med allt för länge menar jag inga barn efter 30. Jag hade byggt upp ett senario i mitt huvud där allt skulle vara väl planerat och hur jag skulle hoppa av glädje dagen det visade sig att jag var gravid men så blev det inte riktigt och jag skäms över att det tog så lång tid för mig att kunna glädjas åt det lilla mirakel som sparkar för fullt i min mage.

Sambon, han hoppade av glädje från första sekund men det gjorde inte jag. Istället tänkte jag på mitt nya jobb, på hur fel jag tyckte det var att bli gravid när man jobbat så kort tid (5-6 månader) och att man som gravid kanske inte ens klarar av att jobba.

Kommande veckorna var jag en ganska dålig flickvän till världens bästa och mest stöttande pojkvän, sambo och blivande pappa.

Han glädjes åt att vi faktiskt kunde bli gravida och en dag bli föräldrar oavsett hur denna graviditet skulle fortsätta och mitt i hans stora glädje fanns mitt tvivel, min oro och alla mina funderingar.

Veckorna gick, jag jobbade på mer än innan och la studierna helt åt sidan. 2 jobb och några tunga kurser blev helt enkelt för mycket när man hade det tungt både fysiskt och psykist.

Sambon som alltid sagt att han vill ha ett färdigt hus när vi bestämmer oss för att utöka familjen stöttade helt och hållet mitt val om att bo kvar i lägenheten (även fast vi sedan bestämde oss för villa). Lika så stöttade han mitt val att köpa en outbildad unghäst mitt i graviditeten (detta var en utav mina sämre graviditetsimpulser).

Han stöttade allt precis som han alltid gjort men på något sätt var det nu lite extra och han lät mig få göra precis som jag ville, på mitt sätt. Han lät mig få känna efter i min egen takt helt enkelt.

Under tiden som veckorna gick hann jag ta både ett och två graviditetstest, träffa barnmorskan, gå på första ultraljudet för KUB-testet i vecka 12 och klä mig i för stora kläder för att dölja magen som alltmer börjat puta ut från min då rätt så smala kropp.

Veckorna fortsatte gå och fram till vecka 19 förnekade jag ofta graviditeten för mig själv och jag ville sällan prata om den med någon annan än sambon och hans familj. Min familj hade jag ännu inte berättar det för och mina vänner visste heller inget men sen kom rutinultraljudet i vad som jag misstänkte vara graviditetsvecka 17 eller 18 men som visade sig vara vecka 19 vilket medförde en beräknad födelse i september istället för oktober, yeay!

Jag hade samma vecka sagt att jag inte visste om jag ville ta reda på om det var en pojke eller flicka men när vi väl var där kände jag att jag var tvungen att fråga och det visade sig att vi väntar en flicka. En fullt frisk växande liten flicka. Helt plötsligt förvandlades allt jag försökt dölja och förneka till en person och inte vilken person som helst nämligen vår dotter.

Vid det tillfället kändes graviditeten både verklig och helt problemfri för första gången. Den känslan var oslagbar och det var först då som jag äntligen vågade erkänna det för mig själv. Jag ska bli mamma och det känns underbart!